Här om dagen berättade min kollega Micke om vårt arbete, att han suttit under förmiddagen och gråtit i läsningen av våra deltagares texter. Han var berörd av deras generösa, vackra och autentiska givande av sig själva till kursen. Jag har också gråtit, och känt en nästan stickande värme i bröstet av att jag berörs av de mänskliga röster som får komma till uttryck i samtalen i kursen.

Jag är är så ofantligt glad för det som händer. Å ena sidan börjar det bli lite vardag av det, men nu när vi har haft individuella samtal med deltagarna återkommer det gång på gång hur fantastiskt det är att få ett utrymme, en plats och en gemenskap att samtala om de viktigaste frågorna i livet. Det känns nästan lite för bra för att vara sant. Men den tanken ger mig också en lite mörkare känsla, av att vårt samhälle är så fattigt på dessa utrymmen.

Flera av oss i kursen har fått våra liv färgade av personer som valt att avsluta sitt liv. Vi är överlevare, och går vidare med en smärta och ett mörker som slukat personer och potential som inte fått gå vidare i sin bana. Livet har där förlorat möjligheter, skönhet och en del av sig självt. Men för att vi som går vidare ska orka, för att vi ska ha en förebyggande friskvård för själen och hitta en väg genom livets hinder och utmaningar tror jag vi behöver dessa samtal där vi får sätta ord på vår inre energi.

Jag är övertygad om att när vi sätter ord på våra inre demoner, när vi släpper ut dem i varandras blickar är det som att föra ut trollen i ljuset, och precis som i sagorna förvandlas de till sten. Men det är inte alltid lätt att hitta ett språk för vårt inre liv, eller sätt att få ut det. Att utforska de språken var uppgiften deltagarna fick i veckan.
Flera deltagare landade i musikens betydelse, läs om det här, här, här, här och här. Men det är också en frustrerande abstrakt fråga, men som kan skapa kreativitet, läs om det här och här.

Folkis har blivit en viktig plats för mig, och jag önskar att vi skulle kunna inspirera till att livsnära samtal kan få mer plats i vår samtid.