Idag har jag firat student med min allmän-kurs-klass. Det är alltid en fin högtid – en revansch för någon som tidigare misslyckats. Det brukar inte vara den vilda glädje och festande som vi ofta ser kring gymnasiernas studenter, utan något mer ”vuxet,” men inte mindre innerligt. (och jag fick läsa upp @korsdragspoesis fina dikt)

Jag brukar ofta tänka på våra svenska skolor i samband med studenten. Det känns som att vi är många som älskar att hata skolan. Jag upplever att det skrivs många kolumner och insändare som beklagar sig över skolans misslyckanden och förfall. Och inför varje val seglar förslag på skolreformer upp igen.

Jag tänker att mycket av kritiken verkligen är befogad. För varje människa som kommer ur skolan med ett stukat självförtroende och en upplevelse av mindervärde eller utanförskap är det ett katastrofalt misslyckande. Men ibland undrar jag om vi verkligen kan ”förstatliga” hela alla de funktioner vi förväntar oss att skolan ska fylla.

Är inte studenten det närmaste vi kommer en vuxendomsritual i Sverige? Jag brukar återkomma till frågan om ”vad är det att vara vuxen” med mina deltagare, och kan själv ärligt och uppriktigt förundras över hur den enkla frågan också kan innehålla förvånande djup. Jag har en känsla av att vi behöver ritualer och traditioner för att hjälpa oss att hitta oss själva och vår plats, och ibland har jag känslan av att den svenska kulturen är något fattigare på gemensamma ritualer än många andra kulturer.

När jag tänker på vuxenheten tänker jag på Hannah Arendts begrepp om ”födslighet” och att ”inta sin plats som människa.” Hon skriver om att ingen av oss har valt att födas, eller var, när eller av vem vi föds. Vi ärver en hel värld, en situation, ett DNA och en kropp som vi sen kan göra väldigt olika saker med. Att bli vuxen blir i den tanken att erövra en förståelse och en acceptans för vad det är vi fått, och vad det är vi kan göra med det.

Jag tänker att samtalet med medmänniskor är centralt för att erövra den förståelsen och acceptansen för sig själv. Jag hoppas att FOLKIS på distans ska ge ett ordentligt utrymmer för det samtalet, och kanske där erbjuda en utveckling, ett djupare vuxenblivande, och ett hopp om en ”ljusnande framtid” som skolan kanske aldrig kan, eftersom den i slutändan är en statlig myndighet.