Ibland undrar jag ändå lite över hur vi presenterar FOLKIS på distans. Ibland känns det som att vi har två kurser som borde gå isär. En om att utvecklas och en om Humaniora. Men så fort jag tänker ett par steg till lugnar jag ner mig och känner att det ändå är rätt och att det är klockrent egentligen.

Jag har varit lite rädd att vi som håller i kursen fastnar i det vi gjort tidigare, med Navigator, som gått så bra, men varit mer inriktad på att hjälpa personer som fastnat utanför arbetsmarknaden att komma vidare. Gränsen mellan arbetande och inte är rätt känslig i många sammanhang och om man är utanför riskerar man mycket mer psykisk ohälsa.

När vi drömt om kursen så har det som stått i centrum varit det utforskande samtalet. Det gemensamma sökandet efter reflektion och kunskap för att vidga våra vyer, och förstå oss själva och vår värld. Vi har en passion för lärandet genom samtal som har gett oss så mycket, och det vill vi dela med fler.

Jag tror att ett sådant samtal både är något av det mest inlärningsintesiva vi kan göra, och att det är en väldigt god grund för att söka psykisk hälsa. Jag tror också att vi ofta överskattar ”informationsintaget” genom en föreläsning eller mötet med ett material, och att det händer så mycket mer när vi behöver formulera oss och möter reaktioner på uttalanden.

Jag kan tänka mig att vi är många som kan känna en ångest inför vår komplexa värld. Alla möjligheter man skulle kunna bli, göra och se, men man måste välja. Sen vet vi inte i förväg hur det blir. Jag tror samtalet både kan vara en förebyggande friskvård och som en insats för att komma igenom ett mörker och vidare ur det.

Därför tänker jag att vår ”orienteringskurs” med inriktning mot att utforska vår egen plats, och vår tradition, genom möten med varandra och humanistiska ämnen är väldigt rätt på flera plan. Jag tror verkligen att humaniora och psykisk hälsa kan kombineras med fördel!