Jag längtar igen. När jag för några år sen avslutade mina över ett decennium långa universitetsstudier gjorde jag inte det. Jag hade blivit en gråråtta. Jag kände besvikelse, och min längtan hade kvävts. Något i mig hade dött. Jag började med ett skrivande hjärta, ett öppet och längtande sinne. Jag törstade efter bildning. Det akademiska skrivandet rutade in mig. Jag lärde mig mycket. Att anpassa mig. Att citera korrekt och att göra meningar i betong, som lät övertygande utan att leva. Jag lärde mig kritisk tänkande och en del teori. Det finns aspekter jag är tacksam för, men jag kände besvikelse. Det var kunskap som stängde dörrar och kvävde min längtan.

När jag satt i min ensamhet. Med tangentbordet. Med skärmen full av bokstäver rader, och stycken. Under snedtaket i vår våning. Medan solen utanför gick upp, och gick ner. När mina dagar och nätter gick åt att hamra på tangentbordet, på ordens böjningar och meningarnas vändningar. Där jag hamrade på min själs uttryck för att räta in dem i akademiska tankekorridorer, och jag stängde resonemangens dörrar och avslutade tankekedjorna. Då drömde jag om en folkhögskolekurs som öppnade dörrar. Där samtalet och dialogen var levande, och kunskapen ger tankarna frisk luft, och ett lyft under vingarna. Framför mig såg jag en kurs som väcker längtan, som ger mer frågor än svar.

Nu, kring femton år senare, har jag och min gode vän fått odla den kursen. Vi har fått vara med att plantera FOLKIS på distans, Furubodas Orienteringskurs för Livsmening i ett Komplext Samhälle. Vi har fått chansen att drömma, tänka… men också att pröva drömmarna och tankarna. Det som har växt fram har blivit väldigt värdefullt för mig. En fråga som driver oss är som följer:

Om Sveriges kunskapslandskap är en öken,
hur kan FOLKIS på distans gestalta en oas?

Jag undrar om den känsla och upplevelse jag har av akademin, och de resultat jag fått i mina studier antyder en bredare bild av vår gemensamma tillvaro. Jag hävdar inte att det är den enda, eller hela bilden av det svenska ”kunskapslandskapet,” men om vi leker med tanken, vad skulle folkhögskolan – eller en folkhögskolekurs – kunna bidra med?