Jag känner oro för vårt samhälle, men det finns ett halmstrå av hopp. Min tro på folkis växer med det halmstrået.

Nu har andra läsåret med FOLKIS satt igång. Det har varit en både arbetsam och intressant startsträcka. Vi har fått in över 60 sökande, intervjuat 40 fantastiska människor, och tagit in 20. Jag hade velat ta in alla som vill gå, och som känns redo att göra det. Men vi kan inte göra det och göra det bra för alla.

Jag bär med mig en stark känsla från alla intervjuer. Att få sitta med människor som vill, söker, längtar och undrar har varit väldigt värdefullt. Men att höra alla berättelser om viktiga händelser i livet är inte alltid bara skönt.

Jag har en känsla av att vi inte längre kan lita på vårt trygghetsnät. Vi kan inte längre lita på att vården, försäkringskassan, psykiatrin finns där när vi behöver den. Många av våra sökanden kommer med smärtsamma berättelser och besvikelse, både från att ha sökt hjälp från- och jobbat med de viktigaste instanserna i vårt samhälle.

Vi ska under hösten ägna en hel del tid att läsa Jonna Bornemarks fantastiska ”Horisonten finns alltid kvar.” Genom den ska vi bearbeta hur vi sätter ord på det som brister i det verbala och institutionella vävar av tankar och handlingar som formar vår värld.

Vi har redan börjat skapa ett rum i kursen, efter tre träffar där vi får plats som människor. Där vi kan börja föra utforskande och autentiska samtal. VI har redan skrattat och gråtit tillsammans, och träffat några för mig riktigt brännande frågor. Det börjar hända något, när dialogen, tänkandet och samtalet väcks. Det ger mig hopp, om än som ett litet halmstrå i de virvlande strömmar jag upplever omkring mig i detta samhälle.