Jag är helt omtumlad. Hjärnan är som överkokt gröt, och minnesbilder, lösryckta ord fladdrar runt i mitt sinne. Vi har haft introduktionsdagar med Folkis. 15 av oss berättade våra berättelser. I rad. På 15 minuter var. Och jag är helt överväldigad och perplex över vad som händer när vi delar vår berättelse.

När jag skriver det så känns det som ett väldigt opedagogiskt upplägg. Det blir för mycket att ta in. Men det växte på mig att det inte gör något att det är för mycket. Det är en poäng. Livet är för mycket, för stort för att ta in. Ibland blir pedagogik bara att förenkla. Men att förenkla livet gör det ofta falskt.

Vi svarar varandra med tystnad. Och jag hoppas att alla kände att det var en tystnad av vördnad och närvaro. Jag är lite rädd att någon känner sig ensam. Men vi har som pedagoger gått in med ett djupt förtroende för deltagarna. Att de kan bära sina berättelser. Att vi kan höra varandra. Att vi inte behöver fixa oss, varandra eller livet. Utan när vi berättar skapas sammanhang. Vi hoppas att det blir ett tryggt sammanhang där vi kan brottas med livet. Ett sammanhang där vissa kanske kan vila, andra växa och ytterligare några helas. För visst är det en märklig tanke att alla skulle ha samma mål med en kurs? Vi behöver ju olika saker.

I utcheckningen var det återkommande ordet tack. Och jag upplever ’tacket’ av hela mitt hjärta. Det är nästan för stort att rymmas i min kropp. Jag är så tacksam till alla dessa vackra människor att de lyssnade på min berättelse. Att de vågade dela sin berättelse. Med ljus och mörker. Med skratt och tårar.

Och på något sätt är det väl där vi står inför livet. Vi har fått det och kan inte säga mycket annat än tack. Även om det är så mycket mörker. Så mycket lidande.

Jag vet inte riktigt vad som händer när vi delar vår berättelse. Micke formulerar det som att det skapar spindeltrådstunna band mellan oss som blir ett nät som kan hålla oss. Ett sammanhang. I alla dessa berättelser känner jag en sån energi. Ett jävla anamma att gå vidare, i vissa fall stapla vidare. Och tacka för den vackra solnedgången, ett gott mål mat. Eller att det gör lite mindre ont ett tag. Jag är så tacksam att Folkis finns och att vi gör ett tag kan vara tillsammans i vår vandring, vårt tänkande och sökande.

Men en sak känner jag starkt. När vi delar våra berättelser, och vi blir än mer människor för varandra – där börjar den resa, den atmosfär som jag förknippar med Folkis.