Jag brukar upprepa för mina deltagare att jag tror att skolan är en av de mest fantastiska uppfinningar vi har… och också en av de mest hemska. När jag undervisar i allmän kurs (grund- och gymnasieutbildning för vuxna) är det extra tydligt att nästan alla kommer med allvarliga psykiska men från sin skolgång. De har blivit mobbade, underkända och nedtryckta på många olika sätt. Jag tror det (oftast) varit omedvetet och i välvilja, men skadan är där ändå.

Jag tänkte nog att FOLKIS inte skulle ge lika mycket smärtsamma berättelser från skolgången, men nu när vi inleder med Tema Lärande blir det tydligt att även för dem som varit högpresterande kan det behövas en betydlig andel av läkande efter skolgången. Det finns så många vackra tankar med utbildning, skola och bildning, men i ramar av tvång, jämförelse, prestation och identitetsbildning kan det bli en väldigt giftig cocktail.

Jag fick en gång frågan: ”är det lidande om vi inte vet om att vi lider”. Jag vet inte vad du svarar på det, men jag har ofta känt att jag har starka psykologiska försvar mot att inse mitt lidande, att jag förklarar bort, väljer alternativa förklaringar när jag är i det. Det är först efteråt jag inser och accepterar att något gjort väldigt ont. Jag tror också att vi lider av skolskador även om vi inte vet om det. Ett exempel jag ofta möter på är att vi tror att vi är färdiga. När vi klarat en kurs, en utbildning eller ett moment i skolan ges intrycket att vi är godkända och klara med något. Det är en fruktansvärd skolskada, för vi berövas magin, skönheten och djupet i verkligheten. Världen blir så mycket mindre, fulare och tråkigare för oss. Jag har fått bearbeta det själv i många omgångar, när jag inbillats, eller inbillat mig själv att jag redan är klar med – eller kan något.

En annan aspekt av skolskador vi bearbetar är det yttre tvånget som kväver den inre viljan till kunskap. Hela FOLKIS är frivilligt. Vi ger ingen legitimerande yrkestitel. Ändå kommer många med en stark bild av vad som är obligatoriskt, vad som är godkännande och vad ”man måste göra”. Vi längtar efter att väcka en djupare, egna drivet att vilja förkovra sig, att jaga efter att själv lära sig, och vi är så glada att det verkar som att flera av dem som går andra terminen nu inser det… och förundras med många som börjat nu hur svårt det är att komma över det. Det känns som att de ’måsten’ som är inflätade i skolberättelsen vi lever med effektivt dödar mycket av vår nyfikenhet och kunskapshunger. Stora delar av det vi vill göra händer på frivilliga incheckningar och ”efterhäng” där vi på friare sätt kan samtala.

Jag är så glad att vi i FOLKIS både kan få prata om det goda lärandet vi vill leva, och försöka gestalta det, förverkliga det och leva det. Det blir en meta-kurs om lärande där vi alla också kan få möjligheten läka några av de baksidor vi fått med oss efter alla år vi tillbringat i skolbänken.