Nu har vi haft ett helt gäng intervjuer med fantastiskt spännande människor som sökt till FOLKIS på distans, och drömmen om den här utbildningen blir allt mer verklig.
Det jag hör mig själv upprepa när jag får frågan om ”hur det gick” är att jag fått en väldigt energi av det. Det är så kul att få möta människor som drömmer, som vill utvecklas och som söker till vår kurs. Jag och Micke har hållit i de flesta tillsammans och har kombinerat en del svåra frågor, med allmän information både som vi velat få koll på om de sökande och som vi velat ge dem om våra tankar om kursen.
Jag har försökt anteckna lite under intervjuerna, men det har varit svårt att låta bli att bli indragen i samtalen, det blir ofta spännande snabbt.
Jag känner åter och åter att det är så fantastiskt att få denna frihet att skapa en kurs som jag verkligen vill, och tror på. Jag njuter av friheten. Men ibland är jag också lite orolig att vi inte förstår vidden av möjligheten. Vi har till exempel ofta drivit liknande kurser för personer som varit utbrända, eller utan jobb en längre tid, och då har kursen fått en nästan terapeutisk karaktär. Vi har alltid varit noga med att betona att det inte är terapi, men vi tror också att all vänskap, alla goda samtal har ett terapeutiskt potential.
Vi har satt upp för oss själva att vi kommer att se ”livskriser” som en meriterande faktor hos de sökande. Vi har själva fått erfara att det ofta finns en möjlighet till närkontakt med sig själv och livet när vi går igenom en kris. Men vi vill inte låsa kursen till den aspekten, men trots det känns det ibland som att våra intervjuer fastnat lite i den dimensionen.
Lämna ett svar