Folkhögskolan är enligt min mening en alldeles för osynlig del av vårt samhälle. Det är en fantastisk tradition, och har varit en central del av många av de viktigaste kamper som förbättrat vårt samhälle. Men det är och har varit en röst från marginalen som är mer intresserad av att peka på problem i samhället och komma med goda drömmar och exempel än att peka på sig själv.
Folkhögskolan växte först fram för cirka 150 år sen, genom en vilja att sprida kunskap och förmågor för att motverka ett uppdelat samhället – enligt klass, kön och andra exkluderande faktorer.
I kontrast till andra utbildningsformer bygger folkhögskolan på en tro på dialog mellan jämlika parter. Det är inte en person som har kunskaperna och andra som saknar dem, utan vi utvecklar nya kunskaper genom att möta varandra och ett material – eller världen tillsammans. Samtalet i ögonhöjd är den centrala aspekten – och det är något jag själv känner varit det viktigaste för mig och min utveckling.
Som lärare och som elev har jag åter upptäckt att skolan är grundad på en skev bild av att någon med kunskap kan eller ska förklara världen för någon som saknar kunskapen. Men det är väldigt svårt att lära oss saker genom att få dem förklarade. Men jag har verkligen också fått upptäcka vilka fantastiska möjligheter som kan låsas upp när vi själva får vara aktiva själva och klura, och försöka förklara oss, och hitta orden själva som vi söker.
Det är något Folkhögskoletraditionen är bra på och som vi ska använda till max i FOLKIS på distans.
Lämna ett svar